Ekonomihandboken · Avdelning 1 · Finanskrisen
Innehåll

Hur räddades finansmarknaden?

Ingen regering i världen kan vara passiv när finans­systemet brakar samman. Utan fungerande banker och andra finans­institut kan affärer inte göras, investeringar inte skapas och vanliga människors konsumtion försvåras snabbt.

Samhället hamnar i ett stilla­stående där ingen vågar varken handla, skapa eller satsa.

Statens stora garanti, dess ekonomiska makt, kommer från att det bara är staten som har rätten att beskatta sina medborgare.

Det är alltså inte förvånande att världens regeringar 2008 väldigt snabbt agerade när finans­marknaden slutade fungera.

Alternativet hade varit ett sammanbrott med förstörd ekonomi, skenande arbets­löshet och sociala revolter. Kostnaden för att låta finans­systemet ”läka sig självt” – om det nu någonsin skulle klara det – är helt enkelt för stor.

2008 blev det tydligt att ekonomiska teorier om att politiker inte ska lägga sig i ekonomin, helt enkelt inte fungerar.

Politikernas beslut var nödvändiga för att skapa ordning och lugn.

Men vad var det för beslut man tog?

Statens egentliga makt…

Det finns två sätt för en stat att rädda ett finans­system som slutat fungera.

Det ena är att ta över det. Förstatliga banker och finans­institut och låta de privata ägarna av de företagen förlora sin makt och sina tillgångar.

Det andra är att stödja de privata bankerna med stora nya lån.

Bägge agerandena gör samma sak. De räddar medborgarnas tillgångar, de får fart på utlåning och affärer igen och de hindrar panik.

I finans­krisen valde samtliga västländer att snabbt stödja de privata bankerna. Några banker som inte gick att rädda togs över av staterna med det uttalade målet att så snart som möjligt privatisera dem igen.

I Sverige gjordes det exempelvis genom över­tagandet av den lilla banken Carnegie som sen såldes vidare till en ny privat ägare.

I Storbritannien tog staten över Royal Bank of Scotland, världens femte största bank (!). På samma sätt har stater som Island, Lettland, Irland, Spanien, Tyskland och Grekland fått ta över banker för att inte skapa panik i samhället.

Det här är inte svårt för en stat att göra, i grunden är det nämligen alltid staten som är garant för finanssystemet och valutan i ett land. Det här är lika grund­läggande som att det bara är stater som har militär och polismakt.

Det är staten som ger banker pengar (eller rätt att skapa pengar); det är stater som ger ut valutor och som garanterar att de kan växlas in mot andra länders valuta. Alla stater är i grunden en enda stor bank över medborgarna i det landet.

Statens stora garanti, dess ekonomiska makt, kommer från att det bara är staten som har rätten att beskatta sina medborgare. Det är den makten som gör att staten kan skapa pengar, investera och betala en gemensam verksamhet.

…har överlämnats till privata ägare

Samtidigt är det så att i alla stater där kapitalet är fritt, så har staten gett privata banker rätten att bestämma över lånen i samhället. Vem som ska få dem, på vilka grunder, till vilken ränta. Bankerna har rätten att skapa nya pengar genom att man bara behöver ha mindre än en tiondel i – förenklat uttryckt – säkerhets­kapital, för de pengar man lånar ut. Om en bank har en miljon kronor, kan den låna ut minst tio miljoner. (Mer om banker i avdelning 10.) Pengarna får banken låna från statens riksbank, staten ger alltså ut pengar som den privata banken får låna billigt för att – i bästa fall – låna ut till andra som ska göra något med pengarna.

Det här gäller också de banker som staten helt eller delvis äger själv. Den del­statliga banken Nordea agerar på samma sätt som det privata SEB och har samma villkor som den privata banken.

I dagens globala ekonomi betyder det att privata banker och andra finans­företag styr över pengarna i samhället. Stora banker tar beslut som avgör företags, regioners, ja, till och med staters utveckling. Det är exempelvis de privata amerikanska bankernas stora utlåning till den grekiska staten som skapade den finanskrisen 2009. I stället för att finansiera statens utgifter med skatt, lånade den dåvarande borgerliga regeringen många miljarder från amerikanska privata banker, som dessutom hjälpte regeringen att dölja lånen från de egna finans­budgetarna, detta då Grekland behövde uppfylla regler om låga budget­underskott för att bli del i EMU-samarbetet.

Det var viktigt för de privata amerikanska bankerna att dölja lånen då det i grunden var de samlade europeiska EMU-staterna som blev garantin för de stora lånen.

En privat bank är alltså ingen neutral part, det är en affärs­verksamhet som ska gå med vinst och vars agerande styr över samhället i övrigt. De amerikanska privata bankernas agerande skadade samhället men räddade bankens ägare och bankens vinster.

Att låna ut till spekulation

Det som sällan diskuteras är vad bankernas makt över pengarna egentligen används till. De senaste decennierna har vi haft en utveckling där alltmer pengar lånas ut till finans­placeringar, det vill säga kortsiktiga köp och försäljning av valutor, värdepapper, lån och fordringar. Det är inte staterna som bestämmer att av världens pengaströmmar handlar bara 2% om att betala för verklig handel med varor och tjänster, medan 98% handlar om att köpa och sälja pengar i en allt snabbare takt. Denna väldiga penning­cirkulation är inte regeringars beslut.

I stället är det de privata bankerna jorden runt som är motorn i denna finans­handel, det är lättare att på kort sikt tjäna stora pengar på värde­stegringar och nedgångar på finans­marknaden än att tjäna pengar på lån till investeringar, bostäder eller konsumtion.

Det världens regeringar gjorde 2008, när spekulations­bomben briserade, var att man satsade tusentals miljarder på att låta denna makt över hur pengarna används, ligga kvar i privata bankers händer.

Vad är det som räddats?

Hela finanskrisens förlopp har handlat om att rädda de privata bankerna från kollaps. Men det betyder också att man har räddat det privata ägandet av bankerna.

Det är de privata ägarna som i slutändan gått skadeslösa när en bank fått stora lån för att börja låna ut. Det här betyder att staternas räddning av finans­systemet gått en omväg via de privata bankerna.

Den gemensamma politiken regeringarna använde för att rädda finans­marknaderna var att man undvek att förstatliga systemet. Räddnings­aktionerna handlade om att ge stöd till de banker som egentligen inte klarat sitt uppdrag utan skapat en världskris.

Det huvud­sakliga argumentet – finans­systemet måste räddas – har använts för att rädda det privata ägandet.

Det som sällan diskuteras är vad bankernas makt över pengarna egentligen används till.

Alternativet – att helt förstatliga finans­systemet – vore ekonomiskt mycket enklare och billigare för medborgarna. Dels skulle lån bli billigare om alla mellan­händer försvinner (de privata bankerna är ju mellan­händer mellan staten och medborgarna), dels skulle lån kunna styras bort från kortsiktig förstörelse till lång­siktiga investeringar.

Det är inte ekonomiska argument som gjort den politiken omöjlig.

Utan politiska.

Ett sådant finans­system skulle nämligen flytta makten över kapitalet i samhället från privata ägare, till det gemensamma.

Sammanfattning

Räddningen av finanssystemet har i första hand handlat om att rädda de privata bankerna och deras ägare. Bankerna har fått möjlighet att fortsätta som före krisen. Förstatligat finanssystem har stoppats av politiska skäl.