När finanskrisen bröt ut 2008 diskuterade många från arbetarrörelsen att det nu skulle ske en förändring mot en mer aktiv statlig inblandning i ekonomin. De ”fria marknadskrafterna” klarade inte jobbet och man hoppades i stället på en politik av ökad reglering, större offentliga satsningar för jobb och investeringar.
Av det har det blivit väldigt lite.
Tvärtom är den samlade budgetpolitiken i västvärlden efter krisen snarare minskade investeringar, minskad trygghet och minskad offentlig sektor.
De stora satsningarna har bestått i lån till bankerna själva eller till stora företag som inte längre kunde få normala lån från bankerna.
Men den förändring av budgetpolitiken som många socialdemokrater och vänsterekonomer hoppats på har inte skett.
Det finns en fara i synen på ekonomi som handlar om statens roll. Många vill gärna diskutera staten som en neutral aktör, en aktör som balanserar mellan olika krafter i samhället och försöker agera utifrån samhällets bästa.
Det är en syn som är lätt att förstå om man pratar om sjukvård eller utbildning. Om alla får sjukvård mår hela samhället bättre, om alla får utbildning växer kunskapen i hela samhället. Diskussionen handlar då i bästa fall om hur staten enklast kan skapa förutsättningar för sjukvård och skola åt alla.
Men vad gäller ekonomi och företag tror vi bilden av den neutrala staten förvillar.
En bank kan förenklat uttryckt låna ut tio till femton gånger så mycket pengar som man själv har i kapital.
Finanskriserna kan hanteras på olika sätt. De val västvärldens regeringar gjort är politiska val, man använder staternas makt för att gynna en politisk förändring.
Det är inte någon automatisk ekonomisk lag som tvingar fram miljardstöd till privata banker i stället för miljardstöd till offentliga investeringar.
Det är inte ekonomin som säger att skatter ska sänkas samtidigt som pensioner ska sänkas.
Det är politik.
Om man tror att staten är en neutral aktör för allas bästa blir man därför lätt besviken och argumenterar som om utvecklingen beror på politisk dumhet eller okunskap hos ekonomer och makthavare.
1.8 Offensiva insatser som andel av det totala bankstödet.
Källa: Se tabell 1.4.
Det är inte vår syn på staternas agerande. Vi ser dem som aktörer som aktivt stöder finanskapitalets ägare, vi menar att staten är en kraft som gynnat en part på andras bekostnad.
Den stora förändringen för finansmarknaden från 70-talet till idag är att alltmer av den har ställts utanför politisk kontroll. Det kallas avreglering. Det betyder inte att det inte finns regler och kontroll, det betyder bara att reglerna är mycket enklare, kontrollen mindre och att friheten ökat för de enskilda ägarna och företagen. Det kan gälla rätten att flytta pengar var som helst, när som helst runt jorden. Det kan gälla skattebefrielse, det kan gälla regler för till vem man får låna ut pengar och på vilka villkor. Framför allt gäller det regler kring var man får placera pengar, det är bara några årtionden sen det var förbjudet för försäkringsbolag och banker att placera försäkringstagarnas medel på börserna till exempel.
Lösningen på finanskriserna har från staterna varit att försöka skydda den avregleringen genom att skjuta till mera pengar. Men det har inte handlat om att återreglera.
Det finns ett undantag. Efter förhandlingar har stater kommit överens om nya regler för bankerna vad gäller bankernas eget kapital. Alltså hur mycket pengar en bank själv måste ha som grundplåt för sin verksamhet.
En bank har ju inte pengar motsvarande de man lånar ut. Man har bara en liten procent eget kapital, allt annat är pengar banken lånar från staten eller andra banker och sen lånar ut till andra företag eller kunder.
En bank kan förenklat uttryckt låna ut tio till femton gånger så mycket pengar som man själv har i kapital.
Det är orsaken till att en bank så lätt kan gå omkull vid felspekulation. Det finns helt enkelt inga säkerheter i botten, det finns bara staten som kan gå in och garantera lånen.
Förhandlingarna (vars förslag kallas Basel II) ska nu leda till att bankernas grundplåt ska höjas från 2–3% som är normalt i många länder, till cirka 5–7%. Det betyder att en banks utlåning ska gå från att 98% saknar säkerhet i banken, till att 95% gör det.
Det här är en stor och onödig begränsning enligt en del av de privata storägare som uttalat sig i frågan. Det är en nödvändig uppstramning har i stället politiker som Anders Borg förklarat.
Själva ser vi det snarare som en mindre justering av ett fortfarande orimligt system.
Särskilt som det kapital banken nu ska ha som grundplåt i huvudsak kommer att finansieras genom höjda avgifter och höjda räntor.
Staten är inte neutral i finanskrisen. Den har aktivt stött de privata bankerna och den kommer att fortsätta göra det så länge andra aktörer i samhället låter det ske. Liksom det är viktigt att förstå att bankerna är aktörer som agerar som ett särintresse är det viktigt att förstå att staten inte agerar neutralt då den är politiskt styrd.
Tron att ekonomiska kriser automatiskt ska leda till en annan ekonomisk politik är lite naiv. Vi menar att finanskriserna kommer att fortsätta så länge bankernas övervinster och staternas politiska stöd av dessa finansmarknader får fortsätta utifrån tron att det sker för det allmännas bästa.
Drömmen om att finanskrisen skulle ändra den grundläggande ekonomiska politiken vad gäller en mer offensiv satsande politik för offentliga investeringar och jobb blev inte sann 2008–09. Det är bara Australien och framför allt Kina som agerat genom satsningar. Alla andra länder har i huvudsak låtit krisstödet gå direkt till finansföretagen.
Statens agerande i finanskrisen är inte neutralt. Det är en medveten politik som gynnat de privata bankägarna och missgynnat löntagarna.