Börsen före 1980

Det finns vissa – inte jättemånga, men vissa – fördelar med att åren går. Om man fortfarande minns det som varit.

Själva minns vi 70-talets politiska diskussioner. När Olof Palme, ja, till och med Kjell-Olof Feldt gick ut och kritiserade den borgerliga regeringen Fälldin för att de stödde aktieklippare med skattesänkningar. 1979 införde den dåvarande borgerliga regeringen ett stöd för privatpersoner som ville satsa på börsen. Allemansfonder kallades det. 30% skattereduktion fick man.

S-ledarna menade att investeringar och tillväxt inte hade någon enkel genväg. Att stödja aktieklipp för att få fart på ekonomin var helt enkelt obegripligt.

Det kan i dag vara svårt att inse att en sån inställning var en självklarhet för bara 30 år sen. Alltför stor del av dagens arbetarrörelse är i stället uppväxt med slogan ”aktier är lönsammast i längden”.

Det som var otänkbart då, blev tänkbart i mitten av 80-talet, börsuppgångar pågick över hela världen och varför skulle Sveriges löntagare inte vara med och få en del?

Fackförbunds strejkfonder gick till börsen, löntagarnas försäkringskapital, kommunernas pensionsfonderingar och så till slut hela det offentliga pensionskapitalet från ATP-åren.

Det tog inte ett år, inte tio … men 2000 var det hela klart.

Idag står vi med notan. Spekulations­ekonomi.

1979 införde den dåvarande borgerliga regeringen ett stöd för privat­personer som ville satsa på börsen.

Som socialister har vi alltid varit tveksamma till börs­sparande över huvud taget, tveksamma till att löntagares pengar ska komma från utdelningar i stället för från lön. Det går nämligen inte att betala utdelningar till alla löntagare utan att lönerna först pressats ner ordentligt. Och då är det de som äger flest aktier som får mest i fickan.

Men med facit i hand är det en ännu större förändring som skett. Visst har vinsterna stigit på lönernas bekostnad sen 1980, men framför allt har löntagares pengar förvandlats till ett kapital som flyttas runt i placeringar utan egentliga investeringar i botten. Löntagares kapital jagar avkastning, inte jobbskapande. Löntagarnas kapital har blivit ett vapen i händerna på riskkapitalbolag, bankernas fondavdelningar, hedgefonder och allt vad det heter.

Löntagarnas kapital har blivit ett vapen i händerna på riskkapital­bolag, bankernas fond­avdelningar, hedgefonder och allt vad det heter.

Valuta­spekulanter lever på pensions­sparares pengar!

Allt det som kallas finans­kapital är nämligen grundat i löntagares – över hela världen – sparade medel. Det är dessa pengar som varit grunden för det pyramidspel där banker fått makten att skapa nya pengar ur intet, baserat på aktiers värde eller fondernas stegring.

Så var det inte förut. Den svenska börsens utveckling är nämligen också en lärorik historia om hur börsen förändrats. Vi vill dela upp börsens utveckling i tre faser. Gammelbörsen, uppgångsfasen och kaosperioden. Vår grundtes är enkel. Börsen KAN INTE ge de placerarna mer än normal tillväxt i ett samhälle, inte om tillräckligt många tvingats placera i den. Då ändrar börsen karaktär och blir en spekulationsbörs. Låt oss börja med att titta på Gammelbörsen. Perioden fram till 1979.

En börs för maktägande – Gammelbörsen

Börsens och BNP:s utveckling 1920–2011. Index 1920=100.

Det är en stor skillnad mellan perioden före 1980 och efter.

Fram till 1979 var börsen nämligen en affär för ett mycket litet fåtal privata aktieägare. De stora finansfamiljerna, bankerna, några förmögna privatpersoner.

Börsen var en plats där maktkamp utspelades, företag köptes och såldes, kursens utveckling var långt sämre än vanligt sparande, priset på aktierna steg inte mer än tillväxten. Många år var kursutvecklingen faktiskt negativ.

Titta på diagrammet från kapitel 1 igen. Se perioden fram till 1979. Som du ser kan ingen påstå att aktier ”gick bättre” än vad tillväxten i samhället (BNP) var. Tvärtom. Men ändå gjorde aktieägarna en riktigt god affär.

Under den här långa perioden kunde man nämligen ta ut rejäl utdelning från företagen. Även dåliga år fick aktieägarna bra betalt bara genom sitt ägande, något som diagram på nästa sida visar.

5.2 Direktavkastning (utdelning/börsvärde i procent).

Källa: Riksbanken, Daniel Waldenström, Räntor och aktieavkastningar 1856–2006. Egen uppskattning 2007 till 2010.

Observera den stora förändringen efter 1980. Ju fler som köpte aktier – vilket började växa rejält 1979 när den borgerliga regeringen införde 30% skatteavdrag för de som satsade pengar på börsen i allemansfonder – desto svårare var det för företagen att göra höjda utdelningar dåliga år. När många är aktieägare blir det helt enkelt dyrt för företaget, det vill säga mindre lämpligt för de riktigt stora ägarna som har makten över bolagen.

I stället har ”lönsamheten” hos aktier handlat om att kursen stigit efter 1980 – på grund av att alltmer pengar, framför allt pensionspengar, flyttats in på den.

Spekulationer

Alla börser är spekulationscentraler, även Gammelbörsen. Ägare spelar, kortsiktigt eller långsiktigt, uppgångar och nedgångar styr ägarnas makt och möjlighet att öka sin rikedom. Men det är en väldig skillnad om en liten grupp i ett samhälle spelar om aktiers värde än om hela samhället gör det. När alla – eller nästan alla – spelar, så kan inte alla – inte ens nästan alla – bli vinnare. Företagen kan helt enkelt inte bära kostnaden för att ge nästan alla samma gynnade utveckling som några få kunde ha förut.

Visst kan företag ge höga utdelningar enstaka år – ibland för att försöka höja börskursen – men i längden är nivåerna före 1979 svåra att nå upp till.

Slutsatsen är att påståendet ”på lång sikt” handlar om en värld som inte längre finns. Det går inte att diskutera börsen före 1979 på samma sätt som börsen idag. Alla som talar om att den svenska börsen ”lönar sig bäst i långa loppet” talar om en värld innan löntagarnas pengar flyttades dit.