Ekonomihandboken · Avdelning 5 · Börskrascher
Innehåll

Är börsen bra för samhället?

I bokens första avdelning diskuterar vi det som vi anser vara det kanske största problemet med dagens avreglerade kapitalism. Den stora spekulationsekonomin som hotar både välfärd och utveckling för de många, samtidigt som den gör en liten grupp extremt mäktiga och rika i världen.

Denna spekulationsekonomi skulle aldrig kunnat bli så stark om den inte hade löntagarnas pengar att arbeta med. Pensionskapital och småsparares pengar är ett maktinstrument som överlämnats till banker och finansföretag.

Det här har skett genom att löntagare framför allt dragits in i och blivit en del i börsspekulation. Börsen har blivit den plats där de som arbetar ska ”spara”. Antingen var och en, eller tillsammans genom sina försäkringar eller pensioner. Börsen har också blivit den plats där kommuner lägger sina pengar man ”sparar”.

Vi ska därför i några kapitel titta speciellt på denna del av spekulationsekonomin. Börsen.

Ofta används börsens utveckling som en mätare på samhällets utveckling. Det ”går bra” därför att börsen stiger. Detta är en mycket tveksam slutsats. I själva verket kan ”samhällsekonomin” gå väldigt bra även om börsen står stilla och stampar i många år. På samma sätt kan börsen rusa i väg trots att ekonomin som sådan inte utvecklas.

Denna spekulations­ekonomi skulle aldrig kunnat bli så stark om den inte hade löntagarnas pengar att arbeta med.

Låt oss börja med att titta på detta diagram. Det visar börsens utveckling i Sverige sedan 1900-talets början. Fram till 1980 står den mest och stampar, går upp och ner, men hela tiden utan några jättekliv.

5.1 Börsens och BNP:s utveckling 1920–2011. Index 1920=100.

Källor: Mitchell, B.R., European Statistics 1750-1975, SCB, Statistisk årsbok 1975-2005, Affärsvärlden, www.affarsvarlden.se/afvbors, Konjunkturinstitutet, Analysunderlag dec 2010.

Samtidigt kan man se att tillväxten i samhället, det vill säga BNP, steg hela tiden år från år. Vi hade en god ekonomisk utveckling som helt enkelt inte syntes på börsen. 1979 ändrades dock reglerna för aktieägande i Sverige. Vi fick skattesubventionerat allemanssparande, det vill säga ”vanligt folk” fick sätta in pengar i fonder och kunde dra av delar av kostnaderna på skatten. (Den här politiken var inte bara svensk. Liknande stöd skapades i många länder.)

Det blev startskottet för en våldsam börsuppgång.

Det är de senaste trettiotvå åren som är den egentliga ”erfarenheten” bakom uttalanden typ ”aktier lönar sig bäst i längden”. Utan de årens extrema börsuppgång skulle kalkylerna se helt annorlunda ut.

Varför stiger börsen?

Huvudorsaken till att börsen plötsligt börjar stiga är att mer pengar sätts in på den. Det absurda är alltså att ju mer pengar man stoppar in i spekulationen, desto ”rikare” blir alla. Tills börsen börjar krascha.

Det finns en viktig skillnad mellan att köpa en aktie och till exempel en radio. Om alla vill ha en viss radio så blir den dyrare. Det gillar vi inte, det kallas för inflation.

Men om priserna på en aktie stiger så kallar vi det inte inflation utan för ”sparande”. Stigande priser på aktier anses som något bra.

Nu kan naturligtvis en aktie stiga därför att ett företag gjort något bra och kommit på något nytt och viktigt. Men om börsen som helhet stiger snabbt, betyder det inte att alla företag blivit duktigare. Snarare tyder det på att vi har fått en spekulation, det vill säga det finns alltför mycket pengar som inte går till investeringar eller konsumtion.

Det här gör att börsens utveckling blir svår att räkna ut. Om man vill använda sin tid till gissningar kan man läsa affärspressens ”analytikers” tankar om hur det ska gå med olika företag och med börsen som helhet. De träffar lika ofta fel som rätt. Så är det med gissningar.

Fredagen den 17 oktober 1997 föll börserna dramatiskt runt om i världen. Det fanns ingen som helst rationell orsak till det. Ingen större förändring i ekonomin, inga politiska förändringar i de stora nationerna eller skrämmande världsnyheter.

Inga krig. Bara en gnagande oro. Den 17 oktober 1997 var det nämligen exakt tio år sen börsen rasade i New York. Tio år sen framgångsmyten sprack. Och börsen föll över hela jorden därför att tillräckligt många trodde att den kanske skulle göra det. Börserna föll av psykologiska skäl.

Börserna föll på grund av skräcken.

Vad är börsen?

Börsen var ursprungligen ett ställe dit företag kunde gå och be människor om lån för att genomföra investeringar. Företagen gav ut aktiebrev som människor köpte och skillnaden mellan detta brev och andra lån var att företaget inte måste betala tillbaka lånet. Man kunde dra tillbaka aktier och betala igen pengarna, men man var inte tvungen.

Det här gjorde att de människor som köpte aktier måste tänka långsiktigt, ett aktieköp var en investering för livet. Man satte in pengarna där i förhoppning att få högre utdelning än vad man annars skulle få om pengarna låg på hög eller användes till att köpa mark.

Men vi människor har svårt att tänka riktigt långsiktigt.

För att underlätta investeringar i aktier blev börsen därför det ställe där man kunde köpa och sälja sina investeringar. En långsiktig investering i ett företag kunde på så sätt avbrytas och växlas in och när väl detta är genomfört har vi fått en börs i dagens mening.

Ett ställe där man köper och säljer aktier kortsiktigt.

Inte ett ställe där man investerar långsiktigt.

På ett enkelt sätt har alltså börsen förvandlat pengar som binds i företagsinvesteringar (för det är ju dit pengarna ska gå) till likvida medel. Pengarna blir både långsiktiga för företaget och kortsiktiga för investeraren.

Det är nästan som magi.

Problemet är att börsen därmed har mycket lite med företagens egentliga värde att göra. Det blir viktigare för en aktieköpare om börsen kommer att gå upp eller ner i morgon, än om ett företag gör en lönsam investering på tio års sikt. Beslut om aktieköp tas alltså utifrån vad som ska hända nästa vecka. Eller nästa dag. Eller kanske nästa timme.

Och farten höjs. Börsen blir spekulation.

Det finns ingen god respektive ond spekulation.

Problemet är inte moraliskt. Problemet är att samhällets gemensamma resurser inte används för att bygga en bättre framtid, utan används till ett gigantiskt pyramidspel där ekonomin står och stampar på stället marsch, i stället för att gå framåt.

Det finns en ekonom som roligare än de flesta har skrivit om det här. John Maynard Keynes beskrev i sin ”Allmänna teori om sysselsättning, ränta och pengar” hur problematiskt det är för ett samhälle att så mycket energi går åt till att lista ut de kortsiktiga förändringarna på börsen.

Samhällets gemensamma resurser används inte för att bygga en bättre framtid.

”Det är som om en bonde som knackat på barometern efter frukost kunde bestämma sig för att frigöra sitt kapital från jordbruket mellan kl 10 och 11 på förmiddagen och fundera på huruvida han skulle återgå till denna näring längre fram i veckan.”

Alla inser vi det vansinniga i att försöka driva jordbruk på det sättet.

Samtidigt drivs företag med tusentals anställda utifrån exakt samma knackningar på barometern. Ett beslut fattas inte utifrån en kalkyl om vad som är bäst på lång sikt. Utan utifrån hur det kommer att uppfattas på börsen.

Det är visserligen inte så man säger. Varje direktör med självaktning motiverar naturligtvis ett bolagsuppköp eller en sammanslagning med ”synergieffekter” och ”bredare kapitalbas”, men det är mest vackra ord efter som ingen vet vad som gäller om två tre år.

Däremot vet alla vad som hänt efter några dagar.

Det är klart att den analytiker som ska försöka förutse detta måste syssla med gissningar kring andra människors gissningar.

Keynes igen:

”Eller också kan den professionella investeringsverksamheten jämföras med de pristävlingar i tidningarna där de tävlande skall välja ut de sex vackraste ansiktena bland hundra fotografier, varvid priset tillfaller den deltagare vars val närmast överensstämmer med den genomsnittliga uppskattningen hos samtliga deltagare så att varje tävlingsdeltagare har att välja, inte de ansikten han själv finner vackrast, utan dem som han antar med största sannolikhet skall uppskattas av de andra deltagarna vilka alla betraktar problemet på samma sätt. Det gäller inte att välja de ansikten som enligt hans egen uppfattning är de vackraste, och inte ens dem som den genomsnittliga uppfattningen verkligen anser vara vackrast. Vi har nått fram till tredje graden då vi använder vår intelligens för att försöka förutse vad den genomsnittliga opinionen väntar sig att den genomsnittliga opinionen skall anse.”

Det roligaste med Keynes liknelse är att den förklarar varför våra börsanalytiker blir så oerhört irriterade och kränkta om man säger att de bara sysslar med trams. Att de aldrig analyserar företag och möjligheter, utan egentligen bara sysslar med att gissa sig till de andra analytikernas tankar om vad andra analytiker tänker.

Speciellt som han förklarar att det faktiskt fordrar mer intelligens att försöka övervinna tiden och vår okunnighet om framtiden med en analys om vilka företag och investeringar som kan vara lönsamma på lång sikt. Det är svårare att gissa rätt på frågan ”vad händer i framtiden?” än att klura ut ”vad tänker din bordsgranne på nu, köper han, eller säljer han?”.

Börsen styr företagen

Storföretagen styrs av människor som inte tänker långsiktigt eftersom det inte gynnar dem själva. Företagens ledare, dess direktörer och beslutsfattare är alla aktiva på detta kasino, det finns få företagsledare som inte under åren bygger upp ett privat aktiekapital på flera miljoner.

Och företagets långivare, banker och andra kreditföretag har ju som säkerhet för lånen i grunden också bolagets värde på börsen.

Storföretagen styrs av människor som inte tänker långsiktigt eftersom det inte gynnar dem själva.

Företagen själva äger också aktier och deltar som investerare på börsen. Om företagsledningen ska orka strunta i börsens ”åsikter”, så ska de med andra ord inte bara strunta i sina egna privata behov, de ska också strunta i sämre lånemöjligheter, sämre räntevillkor, sämre möjlighet att få in kapital och dessutom göra det under en ständig attack från den affärspress som ser som sin uppgift att kritisera alla företag som inte sätter snabb vinst före allt annat.

Det är inte omöjligt att göra det. Men det blir allt svårare.

Det här är själva kärnan. Det är inte längre bara avkastningen på en investering som avgör om den ska göras eller ej.

Utan även gissningen om vad spekulanterna vill betala för bolagets aktier om någon månad om investeringen görs. Svansen viftar på hunden.

Börsen stiger under nyliberalismen

En värdepappersmarknad bygger på att värdet på en aktie (eller option eller obligation) stiger när fler vill köpa den. Ju mer pengar som strömmar till denna värdepappersmarknad, desto mer stiger priserna, desto mer verkar papperen vara värda.

Precis som vid pyramidspel stiger värdet och alla blir rikare så länge tillflödet aldrig slutar. (Rikast blir naturligtvis de som köpte först, när papprena var som billigast.) Och det som hänt globalt är att tusentals miljarder strömmat till börserna. Inte av en slump.

Utan för att politiken stött det.

1997 föreslog Statens offentliga utredningar (1997:78) att kommuner och landsting i Sverige skulle satsa pengar på börsen för att ”få bättre avkastning” på skattebetalarnas pengar. Så blev det också.

1999 började pengar från våra nya pensionsfonder flyttas över till börsen. Under senare år har de statliga AP-fonderna och försäkringsbolag fått flytta alltmer kapital till börsen.

Varför?

Officiellt för att det på ”lång sikt” lönar sig bäst. Men det är det ju ingen som vet. ”På lång sikt” – säg tjugo år – kan börsen faktiskt gå riktigt illa. Men ju mer av våra pengar som sätts på börsen, desto fler har mycket att förlora om det här pyramidspelet bryts. För varje år blir det svårare att flytta över sparandet till ett offentligt sparande, för varje år blir det svårare att bryta utvecklingen.

Ta försäkringsbolagen. I september 1997 hade till exempel Folksam 14% av sin portfölj placerad i Ericsson. Börsvärdet var över 1,8 miljarder.

En Ericssonaktie var då värd cirka 350 kr. Samma år var bolagets totala vinst cirka 10 kr per aktie. Utdelningen per aktie blev 3,50 kr, det vill säga ynka 1 procents avkastning på en köpt aktie sommaren 1997.

Även om det inte sägs så är det alltså inte på företagens verksamhet som pensionsbolaget Folksam i detta fall ska kunna ge sina sparare avkastning. Nej, det hela handlar om spekulation, en förhoppning om att aktien ska gå upp så att någon annan vill betala mer för den senare. Bara då blir aktieinvesteringen lönsam.

Börsen gynnar inte företagen

Kritiken mot börsekonomin har varit märkligt frånvarande sen nationalekonomerna gömde Keynes under mattan för tjugo år sen.

Ett av de största missförstånden i debatten är att börsen ger pengar till företagen. Det stämmer inte. När någon köper eller säljer aktier på börsen så är det bara de tidigare ägarna som får pengar. Inte företaget.

Bara vid nyemissioner går nya resurser till företagen.

Men det är bara en liten del av företagen som behöver det.

Under ett av toppåren för vinstandelen, 2006, gjorde de svenska företagen en bruttovinst på 890 miljarder. Men bara 360 miljarder gick till investeringar. Resten, mer än 500 miljarder, gick till något annat. Ja, en liten del blev skatt. Totalt cirka 110 miljarder. (Konjunkturinstitutet, Analysunderlag december 2010) Men resten?

Jo, de gick till företagens kassakistor, till bankkontona, till obligationsköp och givetvis till börsen.

Vart skulle de annars ta vägen?

Man ska alltså vara mycket enögd för att idag kunna påstå att börsen överför pengar till företagen, vilket skapar investeringar, vilket skapar jobb. Man kan vända på det. Vem har hört talas om att börsen räddar företag?

Det var inte börsen som räddade banker i kris.

Det var inte börsen som räddade stålföretag i kris.

Det är inte börsen som investerar i långsiktig forskning och ny okänd framtidsteknik. Utan det offentliga.

Det är inte ens börser som räddar börser i kris.

Bara det offentliga har den makten.

Det finns ytterligare en invändning vad gäller börsen.

Det finns miljoner företag som klarar sig alldeles utmärkt utan börsens ingrepp och som gjort det i hundratals år.

Nämligen småföretagen. Småföretagare vet in i minsta detalj i resultatrapporterna att det stora problemet är att människor inte har råd att köpa de varor och tjänster man vill producera.

För de stora företagen märks det mest i att börskursen sjunker.

Men vad finns det för fundamental skillnad mellan ett småföretag och ett börsbolag?

Investerar du 100 000 kronor i ett småföretag, en Icabutik, ett snickeri eller ett litet tryckeri, så kan du inte köpa ena dagen och sälja nästa. Småföretagen ägs ju oftast av människor som också arbetar där och deras investering är långsiktig. Det långsiktiga kapitalet blir inte likvid.

För att bli rik på börsen krävs det att man köper och säljer i ett ständigt flöde.

Du kan naturligtvis sälja hela din rörelse om det går bra eller tvingas till det om det går illa, men i grunden kräver företaget livstids­investeringar. Det är inget man kan köpa och sälja flera gånger under samma dag. Det är allt. Det är den lilla skillnaden som skapar den stora förändringen.

Börsen behöver många lydiga småsparare

För att bli rik på börsen krävs det att man köper och säljer i ett ständigt flöde. Köp och sälj många gånger på samma dag. För att detta spel ska kunna fungera krävs dock en sak.

Småspararna måste hela tiden sätta in nya pengar och själva ”ta det lugnt” om börsen faller.

För den dag aktörerna inte kan förutse småspararnas reaktion, den dagen dessa inte vill ta det lugnt utan säljer och försöker ta hem det ihopsparade, ja, den dagen blir ett ras en krasch och i en krasch blir alla förlorare. Inte ens den mest förhärdade optionsförvaltare klarar av en börs som rasar rakt ner, för då kan varken säljare eller köpare klara av att betala. Det öppnar sig ett hål i börsgolvet och ner far de, en efter en.

Detta vet marknaden. Hälften av handeln på börsen är nämligen mäklarnas eget spelande. Men detta vet inte de som sätter några hundra kronor i månaden i en aktiefond. Att köpa aktier är alltid en risk, säger mäklarfirmorna och förklarar att det måste vara långsiktigt att investera i det kortsiktigas tempel och sen springer de själva runt och gör snabba affärer utan tanke på annat perspektiv än de kommande timmarnas.

Och småspararna?

Småspararna har inget val.

Alternativet är offentliga investeringar

Börsen stod som sagt still (jämfört med dagens rörelser) under många årtionden i Sverige. De stora investeringarna skedde i företagen via banker och offentliga stöd. Samtidigt investerade staten stora summor direkt i företag och infrastruktur.

Det var en medveten politik.

Keynes trodde efter trettiotalets sammanbrott att förnuftet skulle segra. Han skrev: ”Jag väntar mig att staten, som har möjlighet att räkna … på lång sikt och på grundval av den allmänna sociala nyttan, skall överta en växande del av ansvaret för att direkt organisera investeringsverksamheten.”

Han hade rätt i nästan femtio år. Sen hade vi en tvärtompolitik och en spekulationsekonomi i Sverige. Med jublande börsuppgångar och dramatiska börskrascher som resultat.

Sammanfattning

Börsen behövs inte för tillväxten eller samhällets utveckling. Börsen är ett spekulationskasino som gynnar en liten grupp i samhället. Ju mer pengar som sätts in på börsen, desto mer stiger den på kort sikt. Problemet uppstår när den därefter med nödvändighet sjunker. Förr eller senare.