Vad är arbete och arbetslöshet?

Inom politiken i Sverige hör man ibland ordet ”arbetslinjen” användas. Det betyder att man anser att arbete är grunden till värdighet, eget liv, självständighet och frihet. Att hävda ”arbetslinjen” innebär att man i första hand vill att människor ska arbeta och försörja sig på det sättet. Utan arbete mångdubblas problemen. Arbete blir ett sätt att möta problem med utslagning, segregation och diskriminering. Lika rätt till arbete för olika raser och kön innebär i slutändan ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle.

Det ligger mycket i det.

Problemet för samhället är att väldigt många människor helt enkelt inte arbetar. Av landets dryga nio miljoner medborgare är 4,5 miljoner löntagare eller egenföretagare.

2,3 miljoner är för unga, de är barn eller ungdomar under utbildning.

1,6 miljoner är för gamla. De är ålderspensionärer.

Men av resten finns det idag (2011) nästan en miljon människor som inte arbetar därför att de är sjuka/förtidspensionerade, arbetslösa eller Ams-sysselsatta.

Det är ett oerhört problem.

Icke-sysselsatt eller arbetslös

Det är viktigt att skilja på begreppet sysselsatta och arbetslösa. Sysselsättningen handlar om hur många som får jobb och blir löntagare eller egenföretagare.

Arbetslösheten handlar om en del av de som inte blir sysselsatta.

Arbetslösheten räknas på olika sätt i olika länder. Det är nästan helt och hållet en politisk fråga. I den gamla öststatsekonomin fanns det inga arbetslösa. Alla hade ju lagstadgad rätt till jobb, men ibland hade man inget vettigt att göra på arbetsplatsen.

I Sverige finns det jämfört med andra industriländer få arbetslösa. Det beror framför allt på att vi förtidspensionerat människor som inte fått jobb. I USA finns en massa människor utanför arbetslöshetsstatistiken på grund av att de sitter i fängelse. Flera miljoner människor är arbetslösa men existerar inte i statistiken. På samma sätt har arbetslösheten kunnat sjunka i länder som England genom att människor som varit arbetslösa längre än en viss tid plötsligt inte räknades.

Varför är det bara vissa uppgifter som kallas arbete?

Siffer­manipul­ationen och trixandet runt arbets­löshets­siffror är därför snarare regel än undantag. Motivet är politiskt. Inget parti kan ställa sig upp och på allvar hävda att det behövs en hög arbetslöshet. I stället framställs detta alltid som ett misslyckande, även om den politik partiet driver faktiskt är det som skapat arbetslösheten. (Så är till exempel en stor del av den nuvarande svenska arbetslösheten skapad genom avskedanden inom vård, skola och omsorg.)

Därför manipuleras också arbetslöshetssiffrorna hela tiden. Motståndare hävdar att siffran är högre än vad regeringssidan påstår. Och regeringssidan går ut med påståenden att man ”skapat 100 000 nya jobb” eller ”minskat arbetslösheten med 17%”. I själva verket kanske de 100 000 nya jobben enbart beror på att människor förlorat sina arbeten och sen fått nya, det vill säga antalet jobb har inte ökat. Medan den senare siffran kan bero på att antalet pensionärer ökat.

Att sådana siffermanipulationer hela tiden pågår i alla länder beror på att ämnet är känsligt. I vårt samhälle är hela tiden en stor del av befolkningen arbetslös. Samtidigt kan ingen egentligen försvara det.

Arbete och lönearbete

Våra liv är ett enda långt arbete. Om vi ser samhället som en samling människor som har en viss gemensam styrka, en mängd resurser som de kan använda, så är det obegripligt varför några skulle behöva tvingas till arbetslöshet. Alla behövs ju. Det märkliga är att nästan alla också arbetar. Jorden runt. I varje land genomförs nästan lika många timmar oavlönat arbete som avlönat. Även i Sverige arbetar kvinnor och män oavlönat i hem och i det nödvändiga sociala livet många timmar varje vecka.

Även ungdomar arbetar. Hela utbildningen är ju ett arbete som i framtiden ska ge samhället mera resurser genom ökad kunskap. De flesta pensionärer utför också en massa arbeten, transporter, reparationer, städning och så vidare.

Det märkliga med vårt samhälle är att en del arbete anses vara ”värt något” medan annat arbete anses som ”värdelöst”.

Varför är det bara vissa uppgifter som kallas arbete?

I grunden handlar det om att bara vissa arbeten har förvandlats till en vara. Till något vi köper och säljer. Det är inte så länge sen det var otänkbart att betrakta barnuppfostran som ett jobb. Det var något som man bara gjorde (och ofta kanske inte skötte). Och på samma sätt håller idag en stor del av det arbete som förut kallades hemtjänst åt gamla på att förvandlas till ”frivilliga anhöriginsatser”. Medan privat städning hemma blivit ”hushållsnära tjänst” och ger RUT-bidrag till den som köper städhjälpen.

Systemet handlar inte om huruvida vi ska arbeta eller inte. Utan om vi ska få betalt för det eller inte. Samhället delas in i oavlönade och avlönade.

Varför finns arbetslösa?

Arbetslöshet är något som uppstår när en del människor inte får betalt för det de kan göra, trots att vi alla verkligen behöver deras hjälp.

Det finns i grunden tre sätt att förklara det här.

• De arbetslösa är lata. De vill inte anstränga sig för att få jobb. Trots att det finns mycket att göra vill man hellre ligga hemma och titta på sitcoms och dokusåpor.
• De arbetslösa hindras att ta nya jobb av regler och lagar. Framför allt är det de fackliga avtalen som hindrar de arbetslösa att gå ner i lön så att arbetsgivare vill anställa dem.
• De arbetslösa hålls utanför arbetet för att de ska vara ett tryck på de arbetande. Bara om tillräckligt många är arbetslösa kan lönerna hållas nere och de anställdas olika krav motas.

Vi kan sammanfatta det ännu enklare. Arbetslösheten förklaras med att:

Människor vill inte arbeta.

Människor kan inte arbeta.

Människor ska inte arbeta.

De olika förklaringarna handlar givetvis om hur man ser på samhället i stort. Den första förklaringen tar de politiska högergrupperna till. Arbetslösheten är individens fel. Bara genom hårdare krav och press på individen kan den här latheten motas.

Den andra förklaringen är något som framför allt delar av näringslivet driver. Om ”marknaden” får bestämma så kommer arbetslösheten att försvinna, alla får jobb, de arbetslösa måste bara sänka sina löner så mycket att någon vill betala priset. I samma tanke ingår självklart att lönerna ska höjas när man blir extra lönsam och viktig för arbetsgivaren. Ökade löneskillnader och sänkta minimilöner är modellen.

Den tredje förklaringen ser arbetslösheten som en del i kampen mellan vinst och lön. Det är en klassisk socialistisk ståndpunkt. Arbetslösheten finns för att försvaga arbetarrörelsen, om arbetslösheten motas så kommer också kampen om vinsten att hårdna. När alla har jobb är varje löntagare mindre villig att acceptera dåliga villkor och stress, är arbetsgivaren dålig kan man alltid byta jobb.

För oss är den tredje förklaringen den självklara utgångspunkten. Vi ser arbetslösheten som del i den ständiga kampen mellan arbete och kapital i vårt samhälle. Arbetslösheten finns för att resurserna fördelas ojämlikt, vi ser hur arbetslösheten ökat när nyliberala och klassiskt borgerliga idéer fått styra den ekonomiska politiken, och hur den motats när socialistiska krafter varit starkare.

Ser vi oss runt om i världen kan vi också konstatera att inget land har ”löst arbetslösheten” med de metoder som högerkrafter och näringslivet föreslår. Hur lågt lönerna än sjunker finns det hela tiden en stor grupp arbetslösa. Hur mycket man än ”piskar de lata” med låga ersättningar och byråkratisk kontroll av dem som inte fått jobb, så finns problemet kvar. Sveriges arbetslöshetsutveckling de sista regeringsperioderna är ju ett bra exempel på hur den politiken gått in i väggen.

Arbetslösheten är inte något ont som av en slump drabbat samhället.

Arbetslösheten är en del i en politisk kamp.

Alla arbetslösa gör nytta

Varje arbetslös person gör nytta i det ekonomiska systemet. Dels som ett ”varnande exempel” för den som har anställning. Men också som en kraft som ska hålla nere löner och inflation i samhället.

Det finns flera ekonomiska teorier om det här. Den tydligaste är NAIRU, teorin om att arbetslösheten måste hållas på en viss nivå för att inflationen inte ska rusa i väg. Skaparen av den teorin – Edmund S Phelps – fick ”Ekonomipriset till Nobels minne” år 2006.

Denna teori kan ifrågasättas på flera plan. Dels för att nivån ständigt ändrar sig, det vill säga i praktiken har den varit något man använt för att pressa fackföreningar och politiker att ”ändra inriktning” då inflationen annars enligt teorin skulle ta fart. Dels för att teorin bygger på tesen att inflationen är lönernas fel, vilket vi menar helt enkelt inte stämmer (se avdelning 12).

Men oberoende av det så avslöjar teorin om NAIRU något viktigt för varje arbetslös. Nämligen att arbetslöshet också är ett arbete.

Varje dag går den arbetslöse och gör ”nytta” i samhällsekonomin genom att han/ hon pressar ner inflationen och stävjar löntagarnas ”orealistiska krav”.

Med andra ord så bidrar varje arbetslös till att hålla uppe vinstnivån i samhället.

Det här är naturligtvis cyniskt skrivet, men det är samtidigt den egentliga orsaken till varför arbetslösheten inom industriländerna i över tjugofem år fått hålla sig på orimliga nivåer.

Arbetslösheten finns för att den gör nytta för de som äger och kontrollerar våra ekonomiska förmögenheter.