Måste vi jobba åtta timmar om dagen?

Det finns tre bra motiv för en arbetstidsförkortning till sex timmar med bibehållen lön:

• Det är en frihetsreform – den skulle ge oss mer fritid.
• Det är en jämlikhetsreform – den skulle öka inkomsterna för den miljon människor – främst kvinnor – som idag arbetar deltid.
• Det är en solidarisk reform – den kan bidra till att minska utslagningen från arbetslivet i form av förtidspensioneringar och sjukfrånvaro och bidra till att minska arbetslösheten.

Under senare år har ett nytt argument för sänkt arbetstid anförts. Det är ekonomer som anser att minskad arbetstid, sänkt lön och sänkt konsumtion ska vara en del i lösningen på klimatfrågan (för att helt enkelt minska den växthusgasproduktion vi människor skapar med vårt arbete och konsumtion). Det här är ett resonemang vi inte delar, vilket vi granskar närmare i avdelning 14. Här diskuterar vi i stället sex timmars arbetsdag som ett sätt att öka jämlikheten och minska utslagningen vilket vi menar är fullt möjligt. Men vad skulle det kosta och vem ska betala? Ett vanligt sätt att räkna på är det här:

Låt oss säga att vi har ett företag med 100 heltidsanställda. För att få ut lika många arbetstimmar som tidigare måste företaget nyanställa 33 personer, vilket innebär en kostnadsökning på 33%. De som motsätter sig en arbetstidsförkortning hävdar att detta är en kostnadsökning som måste räknas av från de anställdas löner eller från företagens vinster. Det är ett resonemang som på ett effektivt sätt sätter stopp för varje fortsatt diskussion om arbetstidsförkortning. Resonemanget haltar. Kostnaden för en arbetstidsförkortning består av två delar. För det första: kostnaderna för nya jobb. För det andra: kostnaderna för högre lön åt dem som idag arbetar deltid. Låt oss behandla problemen ett i taget.

Från arbetslösa till arbetande

De allra flesta som skulle få nya jobb kostar redan, vare sig det handlar om arbetslöshetsersättning, förtidspensionering eller sjukersättning. Vi har tidigare visat att en arbetslös lågt räknat kostar 90% av vad en anställd kostar. I kronor handlar den extra kostnaden om under 40 000 kronor per år. Det är netto­kostnaden för varje nyanställning.

Den totala kostnaden kommer att bero på hur många tidigare arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade som på sikt får jobb genom en arbetstidsförkortning. Det är nästan omöjligt att säga hur många det kan röra sig om. Nu har det sedan länge funnits en mer eller mindre starkt grundad uppfattning om att sex timmars arbetsdag skulle kunna ge 400 000 nya jobb. Det är en siffra som har sin utgångspunkt i beräkningar som gjordes av den franska statistiska centralbyrån i början av 80-talet. Beräkningar som sedan överfördes till svenska förhållanden av Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Det finns ingen som vet hur många nya jobb en arbetstidsförkortning kan ge, men vi tror att en rimlig gissning kan vara just 400 000. Därför kommer vi att använda den siffran i det följande räkneexemplet över vad en arbetstidsförkortning faktiskt kan komma att kosta.

Den stora kostnaden för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är att det ger dem som idag arbetar deltid en kraftig löneökning.

Netto­kostnaden för att anställa en som tidigare varit arbetslös (eller sjukskriven eller förtids­pensionerad) rör sig alltså om 40 000 kronor per år. Om det handlar om 400 000 människor så blir den totala kostnaden cirka 15 miljarder kronor per år. Det är faktiskt en försumbar summa. Det är mycket, mycket mindre än vad de sänkta skatterna Reinfeldt genomfört sen 2006 kostade stats­kassan.

Vad kostar lönehöjningen?

Den stora kostnaden för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är att det ger dem som idag arbetar deltid en kraftig löneökning. Alla andra behåller ju sina löner. De blir inte dyrare, kostnaden för de timmar de inte utför har vi redan beräknat genom att förvandla arbetslösa till arbetande.

Den som idag arbetar deltid om 6 timmar per dag kommer att få full lön. Om deltidslönen idag är 18 000 kronor i månaden blir lönen för heltid 24 000 kronor.

Det är en löneökning på 33%, vilket i sig är en av arbetstidsförkortningens stora förtjänster.

Samtidigt innebär det att lönekostnaden ökar med 134 000 kronor per år. Men efter att vi räknat bort ökade arbetsgivaravgifter, ökad skatt och ökad moms blir netto­kostnaden 54 000 kronor per år. (De ökade inkomsterna till staten kan ju staten ”ge tillbaka” till näringslivet. Det viktiga är att få fram själva netto­kostnaden för samhället med sextimmarsdagen.)

7.9 Kostnaden för att ge en deltidsarbetande full lön (kronor per år).
Ökad lönekostnad	134 000
Ökade arbetsgivaravgifter	–38 000
Ökad skatt	–29 000
Ökad moms	–13 000
NETTOKOSTNAD	54 000
Källa: Egna beräkningar, www.lotidningen.lo.se, www.ekonomifakta.se, www.iaf.se. Antaganden: Månadslön 24 000, arbetsgivaravgift 40%, arbetslöshetsersättning 75%, kommunalskatt 30% och moms 25%.

Med en miljon deltids­arbetande gör det en total kostnad på 54 miljarder kronor. Tillsammans med kostnaderna för nyanställningar på 15 miljarder hamnar vi på en verklig kostnad för en arbetstids­förkortning med bibehållen lön som uppgår till 70 miljarder kronor. Det är i och för sig en imponerande summa pengar (men fortfarande mindre än skatte­sänkningarna efter 2006), och ställer vi kostnaden i relation till de totala löne­kostnaderna på 1 900 miljarder ter sig summan något blygsammare. Netto­kostnaden stannar på 3,7% av de totala löne­kostnaderna i landet.

Den siffran skiljer sig markant från de 33% som nämndes i inledningen.

Men hur mycket pengar är det egentligen?

Ja, de totala vinsterna i de svenska företagen 2010 var 910 miljarder kronor. Om företagen helt betalar de 70 miljarder arbetstidsförkortningen kostar minskar vinstandelen från 41 till 38%.

Hur många kan arbeta?

Ibland hävdas från motståndaren till en arbetstidsförkortning att det inte blir några nya jobb alls. Det här argumentet används när arbetslösheten är hög, som i mitten av 80- och 90-talet. När arbetslösheten är låg – som i slutet av 80-talet – hävdar de i stället att vi inte kan förkorta arbetstiden eftersom det skulle kräva alldeles för många nyanställningar.

Hur man än vrider och vänder sig slutar alltid argumentet på samma sätt. Arbetstidsförkortning går inte att genomföra. Ibland därför att det inte ger några nya jobb och ibland därför att det kräver för många nya jobb.

Men är det verkligen sant att vi redan har för få som kan arbeta? Titta på tabellen på nästa sida:

Över 1,4 miljoner människor är latent arbetslösa, förtidspensionerade eller sjukfrånvarande. (Med latent arbetslösa menas att man inte är med och aktivt söker jobb, det vill säga man är inte registrerad på Arbetsförmedlingen.) Det finns ingen uppskattning som säger att behovet av fler i jobb på grund av en arbetstidsförkortning skulle komma upp ens i närheten av det talet. Det finns vida marginaler att ta av.

Vi tror naturligtvis inte att alla dessa 1,4 miljoner människor kan dras in i arbetslivet. Det handlar om att driva en politik som gör att dessa förskräckliga siffror kan minska på sikt. Och där tror vi att en arbetstidsförkortning kan vara en del – men bara en del – av lösningen. Alternativet tycks vara att acceptera situationen, att godta att 1,4 miljoner har stängts ute från arbetslivet.

7.10 Antalet personer utanför arbetsmarknaden år 2010.
Arbetslösa	467 000
Latent arbetslösa	104 000
Undersysselsatta	302 000
Sjukersättning	443 000
Långtidssjuka	84 000
TOTALT	1 400 000
Källa: AMS-statistik, från 1980 till 1995, SCB Indikatorer, från 1995 till sept 2005, Outnyttjat arbetskraftsutbud, antal personer 15–74 år och timmar (AKU) för arbetslösa, undersysselsatta och latent arbetssökande efter kön och ålder. Kvartal 2005K2–2010K4. Försäkringskassan, www.statistik.forsakringskassan.se, SCB, www.scb.se, Statistisk årsbok 2002–2006.

En arbetstidsreform kan vara en frihets-, jämlikhets- och en solidarisk reform. Den kan också vara en maktreform. Tänk om alla dessa människor inte längre stängdes ute från arbetslivet. Det skulle förändra makten i samhället. Löntagarnas ställning skulle stärkas enormt, den press på individer som arbetslöshet och långtidssjukskrivningar innebär skulle kunna minska.

Det finns helt enkelt mycket som talar för arbetstidsreformer.

Att det ändå inte sker tror vi i mångt och mycket handlar om den sista orsaken. Det

är en fråga om vem som blir starkare av reformen. Löntagarna. Eller kapitalägarna.